Tre nya modellrum på Original Sokos Hotel Arina

Tre nya modellrum på Original Sokos Hotel Arina – vilket är din favorit?

Ett smakprov på den kommande förnyelsen: Tre nya modellrum på Original Sokos Hotel Arina

Vi förnyar vårt hotell och samtliga rum får en egen berättelse. Vår hemstad Uleåborg är fylld av berättelser, haikuer och historia och vi ville ta in en stämning av ljusa sommarnätter, tjärdoft och vildlaxens vandring i våra rum. 

Moderniseringen av rummen startar 2020 och vi förnyar hotellet en del i taget. Ett modellrum av varje rumstyp står redan klart och nu vill vi bjuda in Dig att övernatta i dem. Berätta för oss om dina första intryck av rummet och hur du kände dig när du vaknade. Vi sätter värde på din feedback. Med hjälp av den kan vi se till att hotellupplevelsen blir så bra som möjligt.  

Laxen 

Soluppgången återkastar ett stänk av rosa. Morgondaggen smeker tårna, sommarklänningen fladdrar ner mot bryggan. Sinnet fylls av frihetsrus – jag vill simma, simma! Stenarna på bottnen bär mig, näckrosorna viskar berättelser om fria vattenströmmar. Under det klara vattnet vandrar laxstimmet vidare mot Ule älvs övre lopp. Stjärten slår, kungslaxens skönhet avtecknar sig mot den blanka ytan. 

Tjära

"De skall ha befogenhet att bränna tjära och bygga tjärdalar i skogen ..." står det i Uleåborgs stads privilegiebok underskriven av Sveriges kung Karl IX 26.9.1610. (Stadsarkivet i Uleåborg HI:1 OMA)

Finlands storhetstid inom tjärhandeln började kring samma tid som Uleåborg grundades. Förutom för sin lax och sitt smör var staden även känd för sin tjära. Skyddsobjektet Turkansaari utanför Uleåborg ligger längs den gamla tjärtransportvägen och upprätthåller tjärbränningstraditionen. I juni byggs en tjärdal upp av törved. När den tänds på midsommardagen kör tjärbränningsveckan igång. I dag äter barnen inte längre av tjärdalens tårar, utan salmiak ur askar, men historierna lever vidare genom att vi berättar dem och bevarar våra traditioner. 

Sommarnatten  

Kullerstenarnas kvardröjande värme smeker våra bara fötter, vägytan har slipats len av kärrhjul och historia. Festskorna är lätta att bära, vattnet som droppar från klänningsfållen tar oss mot midnattsdopp på Kiikeli ö. Kyssen vi nyss utbytte pirrar kvar på läpparna, klöverblomman vippar bakom örat. Ovanför Hupisaaret glöder solen redan, måhända gick den inte alls ner i natt. Ännu sover staden, men drömmer redan om en gassig dag i centrum. Nocturne ekar kvar i huvudet, denna natt är lyckan min.